Intervju med Eva Stilling

Eva Stilling, vem är du och vad gör du på dagarna?

Just nu sitter jag och skriver i mitt arbetsrum i Mariefred.  Jag bor i skogen, eller snarare i skogsbrynet. Åt ena hållet ett par grannhus, åt andra hållet bara naturen. Där älskar jag att vara. Och just idag letar sig septembersolen ner över gräsmattan. Snart är mitt förmiddagspass slut, och jag ska ta en promenad. När jag inte skriver skönlitterärt frilansar jag med det mesta som har med skriven och talad svenska att göra, bland annat som redaktör, utbildare och skribent. I botten är jag examinerad språkkonsult i svenska. Jag har också arbetat i tio år som lärare på Södertörns högskola. Där undervisade jag framför allt i kreativt skrivande och svenska, och i retorik. 2011 sade jag upp mig för att hinna med mitt eget skrivande. Det var ett ganska tufft beslut, men så här i backspegeln kan jag se att det nog aldrig hade blivit någon roman annars. Det är tufft att skriva själv, och samtidigt arbeta heltid med andras skrivande. Frilanslivet passar mig perfekt just nu.

Din debutroman, Om henne talar vi inte, kommer ut den 10 november. Hur kom du på idén till boken?

Jo, det var två händelser som triggade igång min nyfikenhet och fantasi. En väska (vår) blev stulen på en rastplats vid en sjö. Väskan var full av lakan, underkläder och toalettsaker. Jag kunde inte sluta leka med tanken på personen som tagit väskan, antagligen i hopp om att hitta något värdefullt, och som istället fick med sig gamla trosor och topz. Vem var denna människa? Hur hade hen reagerat när väskan öppnades? Den andra händelsen inträffade någon månad senare. Jag fick se min mammas dödsattest. Hon dog 2001, 63 år gammal. 1958 födde hon en dotter (min storasyster), men flickan dog bara tre månader gammal. I dödsattesten hade barnet ett annat efternamn än min mammas och pappas, trots att de var gifta när hon föddes. Varför? Var hon inte deras gemensamma barn? Vad hade hänt? Jag kunde inte släppa den tanken, men inte heller få svar på hur det förhöll sig i verkligheten. Istället bestämde jag mig för att utforska temat om hemligheter i familjen genom en  fiktiv berättelse. Barnet och väskan finns fortfarande kvar i Om henne talar vi inte, i övrigt har den ingenting med min familj att göra. Förutom att temat om hemligheter och psykisk sjukdom i familjen är något jag har egen erfarenhet av.

Kommer det en uppföljare?

Det finns en uppföljare i mitt huvud. Plats och handling i grova drag. Om det blir en bok eller inte beror lite pÃ¥. Jag mÃ¥ste ”prata” med huvudkaraktärerna Emm och Joel, och höra om de vill vara med. 🙂 Men just nu behöver jag lite ställtid. Jag har ocksÃ¥ andra skönlitterära projekt pÃ¥ gÃ¥ng.

Hur lång tid tog arbetet från idé till färdig bok?

Jag har skrivit på berättelsen sedan 2005. Men i början mycket fläckvis, en och annan helg, en och annan semestervecka. Det stora arbetet gjorde jag 2012-2014 då jag skrev ett halvår på heltid, och sedan på halvtid. Jag har också bearbetat manuset från början till slut ett par gånger längs vägen, efter lektörskommentarer. Manuset har varit inskickat till förlag och legat på ”väntelista” under ett par perioder. Det tar ofta väldigt lång tid att få svar när man försöker bli antagen. Ville jag ge upp ibland? JA, fy tusan!  Men nu är jag otroligt glad över att jag inte gjorde det.

Går det att få läsa ett smakprov ur Om henne talar vi inte redan nu?

Ja, den som är nyfiken kan läsa det första kapitlet på min hemsida www.mellanraderna.se 

Du håller mycket kurser och kommer i kontakt med många som skriver. Vad är ditt bästa tips till dom som vill börja skriva men inte har kommit igång?

Börja med att skriva fem minuter om dagen. Skriv för att tömma huvudet, det behöver inte vara sammanhängande. Stanna inte upp medan du skriver, låt pennan löpa. Rätta inte, ändra inte. Skriv bara!

Det viktigaste är att göra det regelbundet, att se vad som händer, vad som finns i huvudet. Det ger lust att skriva mer. Får jag ge ett tips till? Då blir det att gå en skrivarkurs. Att träffa andra, prata om skrivande och göra övningar brukar vara en riktigt uppåt-puff för den som vill, men inte vågar, eller kan komma igång.

Var du en sån som gillade uppsatsskrivning i skolan?

Hmmm … jag gillade att skriva, men kände alltid av kravet på att prestera för någon annans skull. Det tog bort mycket av lusten. Det tog också lång tid för mig att våga erkänna för mig själv att jag bar på en dröm om att bli författare. Inte förrän jag vågade uttala den drömmen började jag ta mitt skrivande på riktigt allvar. Jag är ju en ”sen” debutant. Men det är ju det som är så fint, det är aldrig för sent.

Vilken bok ligger på ditt nattduksbord just nu?

En hel hög! Jag läser ofta flera böcker samtidigt. En för trötta kvällar, en för stunder mitt pÃ¥ dagen, nÃ¥gon fackbok osv. Just nu hÃ¥ller jag pÃ¥ med Medan vi ännu lever – om livet nära döden (antologi), 1222 över havet av Anne Holt , Rätten till ordet av Boel Englund och Lena KÃ¥reland, Monomani av Sami Said, samt Nina Burtons Den nya kvinnostaden och Bodil Malmstens Mitt första liv.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *