Samma likadant

Vad härligt att se Mikael Persbrant, Lena Endre och Thomas Hanzon i dokumentären från Maxim. August Strindbergs Dödsdansen, sattes upp för drygt ett år sedan och jag såg den. Första gången jag såg Persbrant på scen, annars har det liksom bara varit Gunwald för hela slanten. Man får följa dom från den första läsningen fram till genrepet och visst, det är så här det går till, vare sig man är proffs eller amatör.

ddddddddddd

Har du läst på?

Bara lite.

Kan du allt?

 jjjjjjjjjjjjjj

Nej, jag läste bara en timma imorse.

Suffar du?

Kan du ditt utantill?

Han lägger ribban.

Skratt, kaffe, manusläsning, envisa skådisar, ännu mera skratt. Det är det här som är så underbart med teater. Resan fram till målet. Testandet. Vi bestämmer, vi ändrar, vi tar bort. Idag går det bra, eller idag var det skit. Ett ständigt levande arbete, mot ett gemensamt mål.

Det är som att gå från A till Ö, säger Lena. Att lära sig texten är A, sen ska man ju ända till Ö. och det är en ganska lång och jobbig resa. Med en myckel enkel scenografi skapar dessa tre skådespelare en total närvaro och stämning i teaterrummet. Jag känner det ända hem till mig där jag sitter i soffan. Det är kul att se att de testar och trixar precis som vi amatörer. Hur sover barn? Hur gör vi här? Blir det här bra?

Att skapa något levande från en packe med papper är en av de största och tuffaste utmaningarna som finns.

Kan man texten, kan man börja repetera på ett annat sätt. 50% av närvaron hamnar i manuset om man inte kan texten, sägs det. Och jag håller med. Kroppsspråket, närvaron och kontakten med de andra skådespelarna kommer fram på ett helt annat sätt om replikerna sitter. Att lära sig sent är en slitig väg att gå, säger regissören på Maxim.

Intressant är också att höra regissören prata om deras låga röster. Film är en sak och teater en annan, säger han. Jag minns att jag var besviken på Mikaels tal, det var lågt och dåligt. Precis som om han trodde att man kunde ”ta en tagning till” om något inte satt. Jag märkte att han inte var van vid teatertal. Där finns det bara en chans att leverera, sen har publiken gått. En engångsupplevelse, som ska vara fylld av magi.

mmmmmmmmmmmmmm

Regissören pratar även om att Mikael har saknat gemenskapen, han är en filmmänniska och befinner sig i kändisdjungeln. Han har längtat efter ”vi-känslan”. Och det är så det är, man blir en familj när man jobbar så tätt ihop.

Tiden går och det är snart dags för genrep. Sista koll av allt. Tider, rep, kläder, prova skor och smink. Allt praktiskt som ska klaffa innan salongen fylls av nyfiken publik. Nervositeten kommer krypande, både hos proffs och amatörer. Känslan av att våga, duga, få cred, klara allt, utvecklas, få feeling, känna den euforiska känslan sprida sig i varje del av kroppen. Känna att alla delar är med, alla blodkärl och alla hårstrån, alla blickat och alla steg.

Temperaturen, spelarlusten och spelandet måste ut, säger regissören.

Man ser skådespelarna sitta och memorera för sig själva. Inget hörs, men deras läppar rör sig och på insidan är i ett kaos. Lena har vaknat med hjärtklappning och funderar på att sluta. Och det är väl egentligen så alla skådisar känner innan en premiär. När allt hänger i luften.

Gänget på Maxim har repat under en stressad period och ljuset kommer upp i sista stund, scenen ska bli klar och visst är det förändringar för skådisarna.

Jag ser Mikael gå runt och dra sina repliker om och om igen och känner igen mig själv i hans agerande. Man läser in i det sista och det känns skönt när man hör Lena och Tomas prata om nervositet. Hur man ska klara allt, hur man ska komma ihåg. Alla laddar på sitt sätt, med galen dans till musik, med sminkning eller mede att kolla publiken. Och rätt som det är kommer det en replik från Dödsdansen. Man ser att nerverna ligger på ytan, de dallrar, de gör sig påminda genom att försöka tränga ut genom huden, genom att se till att kroppen vibrerar, genom att ge oss energi och liv. Ge allt. Publiken sätter sig och man hör sorlet i salongen som följs av en förväntansfull tystnad.

Sen infinner sig adrenalinet. Vi inser att vi ska in på scenen och prestera, leverera.

Och en sak ska man komma ihåg, vare sig vi är proffs eller amatörer.

På scenen är vi alla lika!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *