Inplastad

Jag är omsluten av plast. Det är kallt och jag är fuktig. Lite vitt kladd har dröjt sig kvar och rinner långsamt ner. Nästan lika långsamt som sirap. Efter ett tag stelnar det. Det äcklar mig. Vill vara ren. Genom dörrspringan ser jag en svag strimma ljus. Det är inte varje dag jag får se ljuset. Därför är jag glad idag. Jag skulle vilja se ljuset oftare, men jag vet att det aldrig kommer att inträffa.

Det är tyst utanför dörren. Men skenet bedrar, jag vet att han är där. Han tar på sig. När han var härinne var han naken. När han var färdig med mig tittade han sig i spegeln med ett brett flin. Jag hatar hans flin. Det är det sista jag ser av honom innan han vänder mig ryggen. Hans breda skuldror bärs upp av den vältränade ryggen som slutar i en vältränad rumpa. Uppburen av två muskulösa, nästintill perfekta ben.

Vet du hur det känns att vara dömd till ett liv i mörker? Där någon annan tar i dig, precis när han vill. Ibland en gång varje dag. Ibland flera gånger. Ibland ganska hårt, ibland löst, på gränsen till nonchalant. Ibland tappar han mig, jag faller, det gör ont, han tar upp mig och fortsätter. Då håller han hårdare. Som i ett strypgrepp. När han äntligen släpper mig får jag en chans att pusta ut. Dom gångerna lämnar han mig mer kladdig än någonsin.

Jag hatar det. Känner mig förnedrad. Vill bara försvinna. Tvätta mig och bli torr. Försvinna in i något mjukt som luktar nytvättat. Krypa ihop som ett spädbarn och sluta mina ögon. Själv bestämma över när ljuset ska försvinna. Äga mig själv. Tillhöra mig och ingen annan.

Jag har inget val, ingenting att säga till om, inget eget liv. Inget långt liv heller. Frågan är om någon vet hur jag lever? Tänker dom någonsin på mig? Kan dom tänka sig in i min situation? Hur jag lider? Jag vet att det finns dom som har det svårare än jag, så varför klaga. Borde vara tacksam. Borde vara glad. Men jag kan inte. Vet att jag är värd något bättre.

Han köpte mig billigt. Tittade inte ens noga där vi stod uppradade. Slet bara tag i mig. Som om jag vore en förbrukningsvara. Något man använder en kort stund, vid behov, och sen kastar bort. I en skitig sophink. Jag vet att livet blev likadant för mina medsystrar. Ett begränsat liv i plast. I en tandborstmugg. Blöt och full av gammal tandkräm.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *