Vitt, svart, vitt, svart, vitt vitt vitt… – del 1

När hon sträckte ut armarna liknade hon en Jesus-figur på korset. Det ljusa nattlinnet fladdrade när vinden tog tag i det. Hon gick med sänkt huvud och försökte hålla sig på de vita strecken. Det var som om kroppen var immun mot kylan som sakta trängde upp i vaderna genom de bara fötterna. Även om bilisterna tutade och väjde undan fortsatte hon gå med armarna rakt ut. Likt en fågelunge som ska lämna boet för första gången. Men Ellen var inte osäker. Hennes steg var korta och bestämda. Orken fanns fortfarande kvar. Eller kanske inte orken, men beslutsamheten.

Hon log nästan där hon gick. En nattlig promenad på vägen med stjärnorna och fullmånen som enda sällskap. Hade det varit dag hade man sett hennes blåmärken på armarna och även ärret på kinden efter Leifs klackring. Dels var det en liten fyrkantstliknande symbol och dels ett avlångt ärr som läkt snett. Nu spelade det ingen roll längre. Ellen hade slutat bry sig.

När nästa bil närmade sig och skapade en skugga av hennes kropp såg hon skymten av de två tranorna som gick omkring på åkern. Ett lyckligt par. Tvåsamhet. Förtroende och närhet. Saaben bromsade in med tjutande däck och mannen gapade från rutan.

”Va fan håller du på med? Ska du ta livet av dig eller?”

”Ja.” svarade Ellen. Sen fortsatte hon att gå och mannen i bilen drog upp rutan medan han sakta åkte iväg med en stirrande blick i backspegeln.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 svar på Vitt, svart, vitt, svart, vitt vitt vitt… – del 1

  1. N skriver:

    Du är så duktig på att skriva!

  2. Amanda skriver:

    Ã¥h sÃ¥ bra skrivet! Ska bli ”spännande” att läsa fortsättningen! Älskar ditt sätt att skriva!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *