Grottar ner mig i kapitel ett

Don´t disturb lixom. Gnuggar geniknölarna och läser igenom flera gånger. Ändrar och fixar. Undrar hur jag tänkte här? Varför skrev jag så? Känns som en evighet sen. Familjen Lilliecroona, vilket galet gäng. Hur tusan kom jag på den galna idén att skriva en bok. När jag ser bakåt i tiden lite längre än 5 år så kunde jag aldrig ana att jag skulle befinna mig här idag. 9 e-noveller publicerade och en e-bok. En alldeles egen bok. Och en blogg som jag flitigt trycker in en massa texter i. Inte alltid bra, inte alltid kul men jag skriver. Och det är det viktigaste. Jag är envis, så in i bomben. Jag tror att det behövs i flera områden än i skrivandet.

Men en sak har jag i alla fall konstaterat. Jag kommer att fortsätta skriva i alla fall. Om inte annat för att jag tycker det är roligt och för att jag känner att jag utvecklas. Självklart skulle det vara kul om nån annan tyckte att det jag skrivit är bra. Det vill vi alla höra. Känslan att bli älskad har vi alla. Vare sig vi dansar på scen, sjunger, spelar teater eller skriver. Eller hur?

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Grottar ner mig i kapitel ett

  1. Tiina skriver:

    Det är klart att det är sÃ¥ – att man vill att nÃ¥gon annan ska gilla det man gör. Vilken tur att du har dina fans, Pia!
    Och det är helt underbart att kunna titta tillbaka några år i sitt liv och inse hur mycket man har åstadkommit, saker som man själv aldrig trodde att man skulle göra.
    Man kan inspirera sig själv.
    Och om Jante tillÃ¥ter – klappa sig själv pÃ¥ axeln och känna sig, minst sagt, nöjd!

    • Pia Widlund skriver:

      Visst kan man inspirera sig själv och vist har man gjort en hel del i sitt liv om man tänker efter. Så vi klappar på Tiina!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *