Att bli en i gänget

Nu jobbar jag med ett jättehärligt gäng som ska sätta upp Giden Wahlbergs Grabbarna i 57:an i sommar. Det är en stor åldersspridning och det är väldigt kul. Och väldigt nyttigt. Jag minns själv när jag var ny på Arbisteaten i Norrköping. 1989 satte vi upp Mannen från La Mancha med bl a Sune Mangs och Berndt Uthas i huvudrollerna. Jag spelade Antonia, Don Quiotes brorsdotter. Det var en tjej som var yngre än jag och sen kom hela åldersspannet upp till 60 år. Otroligt roligt och lärorikt.

När man bytt om satte man sig för att fika och på den tiden fanns det rökrum i logerna (!), där samlades alla, vare sig man rökte eller ej. Där berättades det historier om förr. Vilka som varit med, vilka klänningar som sytts, vilka som hade kommit av sig, diverse kärleksaffärer och annat smått och gott.

Man fick även en del tips och råd vad det gäller skådespeleriet. Med tiden blev man mer och mer kompisar och fick bättre och bättre kontakt vilket ledde till en enorm spelglädje och stor utveckling.

Teatern har gjort så mycket för mig. Bevisat att jag duger, att jag är bra och att jag kan. Sen har jag inte blivit någon superstjärna direkt men den kunskap och erfarenhet teatern har bidragit med bär jag med mig hela livet.

P1000784

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *