Kortnovell

Inte sova, inte sova

Hur liten kan en hjärna vara? Eller kännas? Likt en skumgummiboll som får spark efter spark på en gymnastiklektion med hormonstinna tonåringar, kändes som om hans hjärna trycktes ihop. LP-skivorna under armarna vidgade hela tiden sina vyer och han blinkade likt en flirtande kroggäst. Han hade suttit upp hela natten. Inte somna, inte somna. Mardrömmarna hade avlöst varandra de sista veckorna. Det spelade ingen roll om han lade sig tidigt eller sent, om han var trött eller pigg eller om han var hungrig eller mätt.

När han gjorde slut med Lena hade han aldrig i sin vildaste fantasi kunnat ana vad det skulle leda till. Ständiga telefonsamtal, mail, sms och FB-inlägg. Plötsligt älskade hon honom till vanvett. Var inte alls trött på hans träning och hans oregelbundna arbetstider. Inte heller att han snarkade. Det lät charmigt och hemtrevligt. Inte alls störande och groteskt.

Efter ett par månader hade hon flyttat till Örebro och kontakten hade av någon anledning brutits. Han var själaglad i hela två dagar. Sedan kom mardrömmarna. Så fort han somnade började maran rida honom. Lakanet var blött och liknade ett dragspel vid fotändan när han äntligen slog upp ögonen på morgnarna.

Det svarta molnet tornade upp sig över honom och kröp runt hans kropp för att sedan ta sig in i kroppen och slita ut alla organen. Högst upp på molnet satt Lena och skrattade ihåligt åt hans känslor och ångest. Han som innerst inne var mörkrädd och aldrig ens såg skräckfilmer blev nervös så fort klockan började närma sig läggdags. Till slut ville han inte sova längre. Att se film eller lösa sudoku blev en vana som sträckte sig långt in på småtimmarna. Till slut även till morgontimmarna.

Nu hade han varit vaken i fyra dagar. Dygnet runt, timma för timma. Siffrorna på hans skärm dansade rock´n roll. Rapporten skulle in på eftermiddagen och nu var det kaffekopp nummer elva vars innehåll rann nerför strupen. Ögonen ville ramla ihop och han började gunga på stolen för att hålla sig vaken.

När han sträckte sig efter kaffekoppen tappade han balansen. Stolen rullade bakåt och det small när hans haka slog i skrivbordskanten. Han sov redan när han landade på golvet. Inget hörde att han föll. Ingen annan än det svarta molnet som tornade upp sig över honom och tryckte ihop hans hjärna. Precis som en skumgummiboll. Skrattet från Lena ekade i hans skalle och molnet fortplantade sig över hans kropp. Äntligen sov han!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Kortnovell

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *