En hårig man

En hårig man

Inte ens grantopparna rörde sig. Stillheten var magnifik och snöflingorna föll som lätta dammtussar till marken. De fyllde på det decimetertjocka täcket som redan fanns. Några gamla ekor låg vid på rad vid strandkanten som små iglos.

”Veden är snart slut. Nu är det din tur.” Annie sträckte på sig under täcket och tryckte ner sitt lilla huvud i den mjuka kudden. Det långa ljusa håret var uppsatt i en röd tofs som lossat under natten.

”Mmm, snart.” Calle rörde sig inte en centimeter. Igår hade den perfekt uppstaplade traven rasat och efter att ha fått två stickor i fingrarna som fortfarande satt kvar, var ved det sista han ville tänka på.

En vecka i fjällstugan, ett fullt kylskåp och bara en snöskoter som transportmedel hade visat sig vara precis vad de behövde. Långa arbetsdagar och tunga positioner inom politiken hade till sist tagit ut sin rätt. Calle hade varit nära att gå in i väggen och Annie hade fått sömnsvårigheter. När Calles farfar föreslagit en semester i sin fjällstuga hade båda lämnat mobilerna hemma och dragit samma dag.

Att grilla korv i öppna spisen och dricka te och äta smörgås under en björnfäll hörde inte till vanligheterna. Annie hade sagt att hon gärna kunde vänja sig vid detta. Calle njöt när han såg att hennes leende såg äkta ut för första gången på flera månader. De hade redan börjat planera nästa resa.

”Hörde du?” Annie satte sig upp och höll krampaktigt i täcket.

”Vad då? Hör du vargarna eller?” Calle klev upp från sängen, drog sitt mörka hår bakåt och letade efter sina strumpor. ”Vi har ju beslutat att skjuta av fler vargar och…”

”Varför måste ni det? Vargar är fina djur och de måste få leva fritt de också.”

”Man måste rensa lite. Att skjuta av vargar är nödvändigt. Det är inte bra med för många helt enkelt.”

Inom politiken hade de alltid haft lite olika åsikter. Inga direkta bråk hade uppstått men timmar av diskussioner kunde fylla deras vardag.

”Nu skiter vi lite i vargarna älskling. Jag fixar veden och du fixar kaffet.” Han såg på henne där hon satt. En kärleksfull strykning på kinden fick henne att le. Han följde hennes graciösa rörelser när hon drog morgonrocken runt kroppen och tassade ut till köket.

”Kommer snart.” Den tjocka dunjackan var varm och skön och det räckte med en långärmad tröja under. Vedkorgen hade ett flätat handtag och hade använts av generationer i stugan. Den var tejpad i ena sidan.

Han ryckte till när han hörde ett ylande. Rysningen gick längs med ryggraden och han blev stående en lång stund för att lokalisera ljudet. När han fortsatte mot vedboden tyckte han att något rörde sig bakom skjulet. När han bestämt sig för att det var inbillning började han fylla vedkorgen. Rejäla björkkubbar blandades med kubbar från den gamla granen som fällts förra året. Det högg till i ryggen när han lyfte vedkorgen och när han vände sig om föll han över en yxa som stod lutad mot huggkubben. Han slog i huvudet och svimmade av ett par minuter.

När något varmt och blött smekte hans kind vaknade han till och tog sig åt huvudet. Inget blodvite. Det var när han satte ner handen i golvet för att resa sig som han såg det. Först trodde han att han drömde. Att han bara kunde blunda en stund och sedan skulle allt vara normalt igen. Men ingenting hände.

Hans förut så vita hand var fylld av päls och dunjackan var som bortblåst. I den isiga ytan där vattnet samlats från takrännan kunde fick han se en syn som fick honom att rygga tillbaka. En smal gråbrun nos och ett par svarta ögon stirrade på honom. De spetsiga öronen vinklades när han hörde någon gnälla. Han vände sig om med ett ryck.

De stod bakom honom. Hela flocken. De väntade på att få följa sin ledarhane. När han hörde sig själv yla, föll de andra vargarna in i klagosången. Det blev en ljuvlig melodi i hans öron som följde dem i en snabb språngmarsch över fjället.

Skottet som föll var perfekt. Rakt in i hans hjärta. Blodet forsade och han hann bara fundera på om vargjakten egentligen var nödvändig i några sekunder innan hans hjärta slutade slå. Sen föll han.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 svar på En hÃ¥rig man

  1. Ethel skriver:

    Oj, som en varulvberättelse. Jag funderade på om det var frun, Annie, som sköt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *