En kortnovell

Förra veckan såg jag att det lyste i ett fönster som det aldrig lyst i tidigare. Då kom idén till denna kortnovell.

Fem minuter med Chagall

Det syntes inte att Steffe var död. Hans ögon var fortfarande öppna och håret var lika rufsigt som vanligt. Enligt polarna skulle han kunna platsa i ett pojkband på grund av frisyren. Men bara frisyren, alltså. Ingenting annat. Tondöv hade han alltid varit.

Nu låg han i framstupa sidoläge. Precis så man ska ligga efter en olycka. En vanlig olycka alltså. Ingen dödsolycka. Tavlan hade gått sönder och låg framför honom. En lång reva i duken skulle göra den värdelös. Vem vill ha en trasig Marc Chagall på väggen?

Det var för några veckor sedan han hade fått syn på den. Tavlan på väggen. Först trodde han att hans ett fel och tänkte inte mer på det. Men när han två dagar senare såg tavlan igen förstod han att det var sant. Ingen synvilla alltså.

Tavlan hade väckt minnen till liv. Både bra och dåliga. Mest dåliga. En gång hade den hängt på väggen i familjens vardagsrum. Den hade varit älskad, åtråvärd och beundrad. Lite som idoldyrkan när man tänkte efter. Alla hade varit avundsjuka på Steffes pappa. Alla hade inte en Marc Chagall på väggen i vardagsrummet.

Sen kom konkursen. Pengarna sinade och skammen och skulden lade sig som ett vått tungt täcke över familjen. Steffe kunde knappt andas. Knuten i magen blev större och hårdare för varje dag som gick. Sedan fick hans pappas sälja. Ett skambud på en auktion gjorde att de nästan blev skuldfria. Bara nästan alltså.

I flera år efter det fick Steffes pappa jobba och slita men minsta möjliga marginal för att få det att gå ihop. Numera anställd med en dålig lön och ännu sämre utvecklingsmöjligheter. De bodde i en trång trea. Fyra personer. Ingen balkong och en asfalterad bakgård med endast en mattställning och soptunnor som utsikt. Ingen större trivsel alltså.

När han nu hade fått syn på tavlan var det nästan att hans hjärta slog dubbelslag. På bara ett par sekunder beslutade han sig för att ta tillbaka tavla. Frågan var bara hur det skulle gå till. Eftersom Steffe var innovativ började han spionera på damen som bodde i huset.

Hon levde ett ganska vanligt pensionärsliv. Handlade på Ica Nära på förmiddagarna. Varje dag, för då blev det inte så mycket att bära. Det var halt ute och damen var gammal. Säkert åttio är. Tisdagar var det Bingo på Fredsgatan och torsdagar träff i Pensionärernas Hus. Ibland fick hon besök av någon väninna. De stannade någon timma. Drack tydligen kaffe. Sen gick de hem. Eller rullade. Med rullator alltså.

En torsdag slog han till. Huset baksida var dolt av en tjock häck och huset runtomkring beboddes också av äldre människor. De såg dåligt, hörde dåligt och ingen hade någon hund som skulle kunna avslöja hans närvaro. Det var en enkel match att bara kliva på med en dyrk. Ingen säkerhetsdörr precis.

Väl inne i huset tog han sig snabbt uppför trappan. De nyslipade trappstegen var nytvättade och en svag doft av Ajax spred sig till hans näsa. På övervåningen fanns det tre rum. Sovrum, kontor och vardagsrum. Det var där den hängde. Chagall-målningen som en gång prydde hans familjs vardagsrumsvägg.

Han blev stående ett par sekunder och beundrade den innan han gick fram och häktade loss den från kroken. Allt gick nästan för enkelt. Tavlan var ganska lätt och hans steg var snabba när han tog sig nerför trappan. Kängorna med gummisulor lät ingenting men de var hala.

Precis när han klivit utanför dörren halkar han på isen. Ingen hade sandat utanför damen dörr och regnet dagen innan hade bara spätt på lagret med is. Han tappade tavlan i fallet och föll handlöst fram. Huvudet slog i isen och han avled omedelbart.

Det sista hans ögon såg, var när revan i tavlan blev till. Sedan slutade han andas. Det enda han kunde glädjas åt var att han fick fem minuter. Fem minuter med Chagall alltså.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *