En plus en

En plus en är alltid två

Vilken strykhög. Blusar, skjortor, lakan och handdukar slogs med varandra på skrivbordskanten. Hon ställde sig med armarna i midjan och bara tittade. Varför strök hon egentligen lakanen? Egentligen var det bara att vika dem lite snyggt och stoppa in dem i linneskåpet. Det fick duga helt enkelt. Nu när mormor inte fanns längre kunde man fuska lite. Medan strykjärnet blev varmt läppjade hon på en kopp kaffe och plockade upp några av ormbunkens blad från golvet.

Nu var det där igen. Knakandet från vinden. Hon stelnade till och stannade med koppen i luften. Mössen kunde knappast orsaka ett så högt ljud. Malin tittade försiktigt mot vindsluckan. Den var inte helt stängd. När var det hon var uppe med något där senast? Måste ha varit ett par veckor sedan. Kläderna som egentligen borde ha lämnats till Myrorna.

När hon stod under luckan kunde han känna ett drag. Som om ett fönster skulle vara öppet. Men det var inga fönster öppna.

Koppen landade med en smäll på skrivbordet. Pinnen till kroken i luckan hängde innanför garderobsdörren. Hon krokade i den på första försöket och drog ner luckan. Den kalla och instängda doften slog emot henne direkt. Ett par döda flugor kom nerdimpande på det nytvättade golvet. Dom fick ligga kvar.

Nu hörde hon ljudet igen. Dunk-dunk-dunk. Bestämda slag i jämn takt. Det var med försiktiga steg hon gick uppför stegen. Lampan var givetvis trasig och det var med stor förvåning som hon såg ett annat sken i bortre delen.

Bakom skorstensstocken satt en gammal kvinna. Hon vävde. Skenet av en fotogenlampa var allt hon behövde. Malin blev stående på det kalla golvet och bara stirrade. Vem tusan var det som satt på henne vind och vävde?

Märkligt nog blev inte Malin rädd. Kvinnan verkade inte heller bry sig om att hon fått sällskap utan fortsatte väva.

”Jag är snart klar. Har bara en bit kvar nu.” Kvinnan hade en svart klänning på sig och tofflor i fårskinn. Hennes hår var vitt och lite lockigt. Dragen var tydliga även om det fanns många rynkor i hennes nätta ansikte. Dunk-dunk-dunk.

”Vem är du? Vad gör du här? Hur..?”

”Jag fick aldrig mattan riktigt färdig.”

”Mattan?”

”Den blev aldrig klar. Men nu är den snart klar.”

”Men vem är du?”

”Jag heter Helga. Jag bodde här när jag var ung.”

”Helga, men…”

”Det luktar bränt. Har du strykjärnet på?” Hon stannade till några sekunder och såg på Malin. ”Det får inte brännas vid. Då blir det fula märken.”

”Oj.” Malin skyndade sig nerför stegen och slet sladden ur väggen samtidigt som hon lyfte det varma strykjärnet. ”Det var nära. Så här varmt brukar det aldrig bli.”

Nu hade dunkandet upphört. Malin spetsade öronen men kunde inte höra någonting. Hon skyndade sig uppför stegen och möttes av ett mörker. Var hade fotogenlampan tagit vägen? Var fanns kvinnan och hur hade hon kommit dit?

När hon provade lampknappen fungerade plötsligt ljuset. Men det enda hon såg var vävstolen. Ingen väv och ingen kvinna. Men vänta nu. Vad var det som låg på vävstolens kant? Malin gick försiktigt fram mot föremålet och såg att det var en matta. Mattan som kvinnan vävt på. Hon höll upp den i ena kanten.

När det suttit i vävstolen var det bara en meter vävt, nu var den två meter lång. Malin tittade på mattan och kände igen färgerna. Hon tog den försiktigt och rullade ihop den. Sen släckte hon lampan och klev nerför stegen. När hon kommit ner och stängt luckan gick hon in i garderoben och la in den på hyllan tillsammans med den andra mattan med samma färg. Det fanns alltid två mattor som var likadana. En plus en är lika med två mattor. Alltid två av samma sort.

Malin gick ut från garderoben och stängde dörren. Hon satte i sladden till strykjärnet och tog en kopp kaffe. Sen började hon stryka lakanen.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 svar på En plus en

  1. Eva-Lisa skriver:

    Där ser man vad man kan hitta pÃ¥ sin vind 🙂

  2. Anna/notonmusic skriver:

    Fin berättelse Pia! Jag kunde riktigt se kvinnan framför mig. Vi hittade gamla brev pÃ¥ vinden när vi tog över huset. Brev frÃ¥n en flicka som precis flyttat hemifrÃ¥n för att bli tjänsteflicka i Stockholm. Brev som hon skrev hem till sin syster. Hon längtade hem, systern fick inte berätta om flickans hemlängtan sÃ¥ mamman skulle bli orolig…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *