Näst sista lååångläsningen

”Hörde du något?”

”Nej, det kanske är älgen vi släppte nyss. Han ät så mycket äpplen så jag höll inte på att bli av med honom. Han kanske vill ha mer?”

”Nej, det lät inte som ett djur utan mer som steg. Människosteg.”

”Människosteg. Då är vi riktigt illa ute. Vi har inte fått några signaler om att det skulle vara någon på väg hit. Tror du verkligen att det är det?”

”Jag vet inte, kan ha hört fel.”

De jobbade på med sin färgning och tog en kopp kaffe som de fått som ovana att ta ibland. De kände sig precis som riktiga människor då. Inte som Konger. Deras KoKong stod bredvid den lägereld som de ständigt matade på med torra kvistar. KoKongen fick de sova i. tält hade varit för obekvämt och att laga mat över en lägereld hade verkat charmigt till en början men bara blivit besvärligt. Det var inte så mycket mat de åt men det hade blivit lite fisk som dött när de hade haft den uppe från vattnet för länge. Eftersom de inte ville att något skulle förfaras åt de allt de kom åt. Även självdöd fisk. Tillagad över lägereld.

Det var Jonas som först kände doften av grillad fisk och kaffe. Kaffedoften kände han igen sen alla de kvällar han suttit på kafe och spanat in något lämpligt offer. Ibland hade han själv tagit en kopp men aldrig riktigt fastnat för den typen av människodryck.

”Dom grillar fisk.” Jonas pekade på elden och Kong-ledaren stirrade med stora ögon. ”Och kokar kaffe.” Det känns konstigt. Är det verkligen Konger eller har dom bara målat sina kroppar blåa?

”Det måste vara Konger. Inte kan man måla sin kropp blå?”

”Jag vet inte. Men det här känns inte bra. Vad tusan ska vi göra?”

”Vi avvaktar lite och ser vad som händer.”

”Vad då händer?” Jonas ryckte på axlarna och slog ut med armarna.

”Ja, vi kan väl inte bara gå fram och säga; Kan vi få vara med och fika lite? Vi kom just från ett upplopp i staden.”

”Jo fasen vet om vi inte kan det. Just nu känns ingenting speciellt avlägset.”

De blev stående en stund och tittade på kaffedrickandet och ätandet av den grillade fisken. Jonas var så hungrig att hans mage började ge ifrån sig lite oljud. Det skulle den inte ha gjort för de som stod vid elden hörde magljuden och kastade sig fram mot honom och Kong-ledaren. Jonas fick se sig själv besegrad genom att en man med lätthet kastade ner honom på gräset vid elden. Kong-ledaren la sig ner självmant. De tittade på varandra med stora ögon och skakade av rädsla. Ett upplopp till under samma dygn var mer än de skulle orka med. Eller överleva kanske.

”Vilka är ni och vad gör ni här?” Deras ledare ställde sig bredbent med händerna i midjan och stirrade på Jonas. Han stammade fram ett svar.

”Ja, vi, vi, kom ehh, vi kom just från, ett vi, vi…”
”Från ett vad då?”

”Vi gick liksom bara en promenad genom den, den vackra skogen och sen, sen så skulle vi, tänkte vi…?”

”Är ni äkta Konger eller skojar ni bara?

”Klart vi är äkta. Hur skulle vi kunna skojha om att vara Konger.” Kong-ledaren tog till orda med sin myndiga röst och i samma sekund kände de hur greppen om deras armar och ben blev lösare. De trodde på dom, vilken tur.

”Hur har ni hamnat här egentligen? Det är ju ingen som har besökt det här projektet på länge?”

”Vi har ju blivit avslöjade. Vet ni inte det?”