Näst näst sista lååångläsningen

Människorna hade gått så pass grundligt tillväga att de var säkra på att inte ha missat någon Kong någonstans. Förutom själva ledaren då. Men det var ju ingen som visste att det fanns någon ledare. Ingen hade heller märkt att just Jonas hade försvunnit. Den döda killen sa ingen och hans kompis hade fått en psykos efter att ha varit med om händelsen. Han satt nu bara helt tyst och bara gungade fram och tillbaka hela tiden. På en parkbänk, på torget, med alkoholisterna. Just nu kunde han inte ha det bättre. Och han skulle inte få det bättre heller.

Jonas vaknade av att en hare satt några meter ifrån honom och tittade på honom. Harens pigga ögon mötte hans ögon och Jonas började nästan skratta när han såg den blåa haren. En påskhare som var blå, inte gul eller grå eller brun eller vad de nu hade för färg. Skrattet var glatt och kluckande och fick haren att skutta iväg någon meter, sen blev han sittande igen. Rätt som det var kom en kompis till honom framskuttande och det såg ut som om de lekte tafatt.

Två blåa harar som leker tafatt medan en halvdöd Kong tittar på. Utmattad och lämnad åt sitt öde. Jonas försökte kravla sig upp men han fick göra det långsamt eftersom det gjorde ont när hans blodiga händer träffade stenarnas yta.

”Aj, fasen också. Hej lilla haren, hej, hej. Kom då, ja kom då. Jag kanske kan få ta en tugga av dig som frukost? Kom då lilla vännen.” Jonas reste sig upp och hararna skuttade skrämda iväg. Ingen skulle minsann få äta dom eller ens leka med dom.

Jonas sträckte på sig och skakade på kroppen precis som för att se efter om alla delarna var med. Det var dom. Han var öm i hela kroppen och kisade mot det starka solljuset som kom fram över bergen. Vykortsfeelingen var hög. Han såg sig omkring och hittade ett par buskar som lustigt nog innehöll krusbär. Han plockade flera stycken och stoppade dom i munnen så snabbt att han satte i halsen.

”Host, host, host.” han slog sig själv på bröstet och vände sig om och om där fanns… Kong-ledaren. Kong-ledaren i egen hög person låg bara tio meter från honom och såg ut att ha klarat sig. Hur hade det gått till och var gjorde han här?

Jonas sprang fram till honom och vände honom för att se hans ansikte. Han såg sårig ut men annars ok. Troligtvis hade han kommit hit samma väg som mig, tänkte Jonas. Han ruskade på honom och till slut vaknade Kong-ledaren med ett ryck.

”Vad i..?”

”Lugn det är bara jag.”

”Vem då?”

”Det är jag, Jonas. Hur hamnade du här?”

”Jonas, herregud är det verkligen du? Hur hamnade du här. Aj, jag tror jag kan ha brutit något.” Han försökte resa sig och kom upp till slut med Jonas hjälp.

”Inget brutet va? Du ser ok ut.”

”Oh, tack för det, tack för det. Men hur har det gått för dig? Hur kom du hit Jonas?”

”Jag hörde att mobben kom precis efter nyheterna. Kastade mig uppför stegen, kröp ut ur takluckan och sprang hit. Sen föll jag nog ihop av ren trötthet. Ingen energi intag direkt och… vem var det där?”

Ett dovt brak hördes och de vände sig om samtidigt för att få syn på skogens konung älgen. En gigantisk 18-taggare som lyste av koboltblå färg och såg allmänt glad ut. Älgen viftade lite med huvudet och tittade på dom, sen vände han och lommade iväg.

”Jäklar Jonas, jag trodde det var en människa.”

”Där hade vi tur. Jo, som sagt jag hamnade här när jag inte orkade länge. Sen vaknade jag precis nu av en blå hare som tittade nyfiket på mig.”

En blå hare och en blå älg. Du minns skogsprojektet va?”

”Ja. Men jag har inte så mycket information om deras verksamhet.”
”Nej, det har inte jag heller. Vi har ju varit sysselsatta med lite annat. Men det är tydligt att dom har lyckats. Men frågan var hur mycket fel det egentligen var på djuren. Dom om några är väl fredliga.”

”Ja, men man kan klona dom så att dom inte kommer ut på vägen. Det kanske det är det som projektet går ut på.”

”Kanske det. Men du, vi måste försöka ta oss dit. Jag vet inte exakt vilka dom är eller var dom är men det känns som om det var vår sista chans just nu.”

De tittade på varandra och skrattade åt dem hopplösa situationen som rådde. Två ensamma Konger i skogen stöter på en blå hare och en blå älg. Det lät nästan som uppslag till en riktigt urusel novell i en snabbhetstävling där man till slut inte vet åt vilket håll det ska barka eller hur man ska knyta ihop historien och där klockan tickar i ens ena öra så att nervsystemet får krupp.

De gick under tystnad och lyssnade på de fåglar som gjorde deras promenad lättare. Ingen visste om det var koltrastar eller gråsparvar men det spelade ingen roll just då. När de gått nästan en timma började Jonas få skoskav.

”Igår kändes det inte så långt till den där elden jag såg, nu känns det som vi har gått flera mil” Han stannade och satte händerna i midjan. Den blå svetten lämnade LP-skivor under hans armar och han såg sur och besviken ut.

”Äh, det är alltid svårt att bedöma avstånd. Ska vi försöka ta oss upp på en kulle och ropa?” Kong-ledaren försökte muntra upp Jonas utan att lyckas.

”Törs vi det. Det kan finnas vad som helst i skogen. Människor som plockar bär eller svamp eller någon som rastar hunden. Jägare eller…”

”Jag försöker bara vara lite kreativ. Vi går väl vidare då.” Han ryckte på axlarna och började gå.

Inte långt ifrån där de befann sig, fanns det liv och rörelse. Ett naturprojekt som hade jobbat lite vid sidan om det stora projektet och därför inte fått så mycket uppmärksamhet. De hade jobbat hårt i det dolda och gjort stora framsteg bland djuren. Färgen hade varit svår att blanda ihop då den skulle fästa få olika färger av pälsar men till slut hade de fått ihop en riktigt bra grundfärg som kunde kompletteras efter behov. Just nu var de tolv stycken som jobbade i skift. Treskift för att vara så effektiva som möjligt. Deras största utmaning hade varit att få tag på alla djuren, men nu var de i princip klara med sitt verk.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *