Nattskrivning

När man är förkyld sover man på så knasiga tider och mer än man borde så igår kväll när klockan var 23,00 var jag fortfarande pigg. Tog en kopp te och tittade ut genom fönstret. Då kom det några rader.

Nu sover staden. Fast jag är vaken. Huvudet dunkar och Alvedonen sprider sig sakta i mitt blodomlopp. När jag vänder på huvudet och tittar ut över grannhusets adventsljusstakar, knakar det i nacken. Jag masserar den vänstra sidan. Uttråkad. Trött men inte så pass att sömnen griper tag i mig. Mer slut. Linserna klibbar i ögonen som sandpapper. Fötterna vilar gott i de nya strumporna mer ull i. Bra köp.

Nu kommer det en cyklist utan ljus. Han kliver av cykeln och leder den sakta över gatan. Under gatlyktan som bara ger ett svagt sken. Han halkar till och cykeln kränger. Ett hundskall får honom att titta åt sidan. Sekunden senare är han borta. Borta från den svaga lyktans sken. Han ersätts av det unga paret som raskt tar en nattlig promenad med sin hund. Lyktstolpen blir blöt. Sen går de vidare. Hans arm vilar runt hennes axel. De ser lyckliga ut. Får mig att känna mig mer ensam.

En taxi rullar förbi. Den möter en annan taxi och blinkar med sina ljus. Den andra taxin stannar och släpper av en kvinna. Det är mörkt där hon kliver ut. Likt en tennsoldat står hon stilla medan taxin åker. Sen kliver hon in i det svaga lyktskenet. Plötsligt tittar hon mot mitt fönster och jag ser att det är jag som står där.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Nattskrivning

  1. Ethel skriver:

    Fin scen. Slutet är spännande. Såg du dig själv?

  2. Pia Widlund skriver:

    Nja, detta var ett försök till sf som blev katastrofdÃ¥ligt. Man kanske kan bygga vidare pÃ¥ idén nÃ¥n gÃ¥ng…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *