Lååångläsning del 5

”Vad fasen är det där?”

”Varför är hon blå på armen?”

”Det är inget blåmärke, det är ju en naturlig kroppsfärg.”

”Vem är hon egentligen?”

”Vem anställde henne?”

”Kan det vara så att…?”

Luften gick ur Jonas och hans mobil ringde i samma ögonblick som det plötsligt började sändas reklam i kanalen utan förvarning.

”Det har hänt något allvarligt. Vi samlas i Kong-salen med omedelbar verkan. Omedelbar verkan.” Kong-ledaren darrade på rösten även om han försökte vara bestämd. Jonas såg sig förvirrat omkring. Det fanns ingen mer än han i bergrummet just nu. Bara han och TV-n. Bara han och katastrofen. Hur tusan kunde detta hända? Hur klantig kan man vara? Alla hade fått strikta order om hur de skulle uppträda inför andra och man var väl medveten om vilka konsekvenser ett avslöjande skulle få. Och nu var de där.

Vad skulle han ta sig till. Skulle alla Konger hinna få information innan det samlades en mobb som var beredd att döda? Och vad skulle de egentligen få information om?

På tv-huset slets den kvinnliga reportern i stycken och den blåa huden revs isär som papper. Blodet sprutade och de som var mest aktiva i slakten hamnade i en trans när de förstod att han var skyldig. De rensade alltså nu bort dököttet i samhället. Giftet. Hennes hår låg som ett garnnystan i ena hörnet av studion och någon hoppade på hennes skalle så häftigt att ögongloberna rullade ut på golvet. Den ena hamnade under skrivbordet och den andra under en av anfallarnas fötter.

”Å fy fan, va äckligt. Det var alltså hon som anföll och mördade våra innevånare.”

”Varför har vi inte fattat att det måste ha varit några utomjordingar som gjort detta? Det liknar ju ingenting som vi människor kan komma i närheten av.”

Alla hade snart fattat att det var kvinnan som var skyldig till dåden. Hon hade egentligen bara hunnit kyssa 67 stycken sen hon själv föddes men det var ett bra resultat i alla fall. Nu skulle hon aldrig mer kyssa någon för hennes läppar var söndertrampade.

På gator och torg rådde nu lynchstämning. Alla var ute och slet och drog i varandras kläder för att på så sätt försöka få reda på om deras kroppar var koboltblå. De Konger som var smarta höll sig inne. De som inte var smarta dog i plågor.

Jonas funderade på vad han skulle göra där han stod ensam i bergrummet. Det började höras vrål utanför och han antog att det var en mobb som drog fram. Sebbe och Peter var ute nu. Hur skulle det gå för dom? I värsta fall var de redan döda. Det bankade och slog mot bergväggen och han förstod att de snart skulle ta sig in. Hade de redan upptäck att det var här Kongerna höll till? Det skulle kanske ha framkommit vid eventuell utpressning eller i värsta fall tortyr. Han rös när han tänkte på vad de andra Kongerna skulle ha kunnat råka ut för.

Men nu var det dags att tänka på sig själv. Han kanske skulle kunna… vänta nu. Luckan i taket måste ju finnas kvar. Det var en nödutgång som ingen hade räknat med att behöva använda men attans så lägligt att den fanns där. Han tittade sig omkring och hittade stegen bakom några gamla lastpallar. Han fick med nöd och näppe upp den mot väggen och skyndade sig upp. Högt var det men det var inget han kunde bry sig om just nu. Den vinglade till och han stannade för en sekund. Bara tre steg kvar nu. Precis när han klivit av stegen vippade den till och föll. Den dunsade till rejält när den landade mot det kala stengolvet och på utsidan tystnade ljuden av. Men bara för att sen öka och bli ännu högre.

Nu stod Jonas på den lilla trappavsatsen i galler och ryckte i takluckan. Den var trög och tung men efter ett par rejäla ryckningar gick den upp. Frisk luft. Han tog ett par rejäla andetag och kände att lungorna fylldes av energi. Det var mörkt ute men det bekymrade honom inte när han svingade sig upp genom luckan. Tur att han var smal och inte lika lönnfet som de människor som spatserade omkring på denna jord. Det vara bara när det rörde som om en riktigt smaskig mobb som några fick eld under fötterna och tog sig för att göra något. Och då var det för att skada någon annan. Friska takter.

När han stängt luckan försökte han orientera sig. Det enda raka var att ta sig mot skogen där djurprojektet pågick. Han hade inte fått så mycket information om det men hade förstått att några höll på att klona om vissa djurarter till det bättre. Det var ungefär 400 meter innan skogen tog vid. Gräsytan innan var skrämmande öppen men det fanns inget annat val än att springa.

”Där är en till.”

”Var då, jag ser inget?”

Det var bara det som fattades. Att några människor skulle få syn på honom. Den ena började springa mot honom men hann bara ta några steg innan han snubblade på kanten till luckan. Han föll så illa att huvudet slog emot kanten och han dog på en gång. Hans kompis hann bara komma fram och konstatera att han vän var död.

Jonas utnyttjade situationen genom att likt en trollkarl, börja mässa på ett språk han inte kunde.

”Braski magi tersi tor, glora spori tammeln, gnusle sinkla versa vur, butklar bura barki.” Ham tittade upp och lät de ögonvitorna tränga fram medan han höll armarna framsträckta som en Dracula. Killen som satt på huk vid sin kompis hade fortfarande fingrarna på hans hals för pulskontrollen. Han blev som förstenad och skakade bara på huvudet. När Jonas gick ett poar steg mot honom vaknade han till och reste på sig. Det var dags att sticka. Jonas pustade ut och vände på klacken. Han hade aldrig sprungit snabbare än nu. Bakom sig hörde han staden larm och plågade Kongskrik. Hans ögon tårades och han förstod att hela idén med att ta sig till planeten jorden inte skulle ses som ett lyckat projekt i framtidens historieböcker.

”Aj.” Foten landade snett vid en stubbe och han föll. Det var nära att också han slog i huvudet men han hann parera fallet i sista sekunden. Svetten rann under hans armar när han tog sig upp. Stubben var bara försmaken på vad han skulle möta i skogen de närmaste timmarna.

Revorna i hans ansikte blev fler och fler och han konstaterade att granar inte var hans favoritträd. Det kanske var det här som projektet i skogen gick ut på. Att göra grangrenar lena. Nja, det var nog djuren som var prioriterade. Men dom var det väl inget stötte fel på?

Han fick gå sakta mellan de argsinta grenarna som kon från granar och tallar. Stubbar gjorde honom ständigt påmind om hur lyckligt lottad han var som var vältränad och skapligt smidig.

På ett sätt kände han sig säker här, även om han inte ville vara här. Vem skulle ta sig tiden att följa efter någon i den här ogästvänliga terrängen? Kanske någon mänsklig idiot? Eftersom det var förbjudet för Kongerna att slåss hade han inte kunnat försvara sig om killen hade fått tag i honom. Det var rena turen att hans kompis hade snubblat så illa att Jonas kunde utnyttja situationen och leka trollkarl. Han måste ha sett riktigt skrämmande ut eftersom killen uppenbarligen hade trott att det var han som mördat kompisen. Han log vid tanken.

Efter ett par timmars vandring började landskapet förändras. Jonas var zebra-randig i ansiktet av alla revor och allt blod. Han hade till en början försökt dra bort blodet med tröjärmen men fann att det var bättre att låta det vara och ha en ren tröja. Han såg ju inte hur han såg ut och inte brydda han sig heller. Bara han kom fram till djurprojektet så kunde han få hjälp att tvätta såren rena.

Stubbarna byttes ut mot stenar och grenarna mot korta småbuskar. Han behövde inte längre fäkta med armarna utan kunde gå normalt. Det var då han fick syn på den. Rökpelaren som tornade upp sig några hundra meter framför honom.

”Äntligen, jag började misströsta ett tag där. Jag undrar vilka som jobbar med det här projektet. Det verkar inte vara så många.” Jonas märkte att han kände sig tryggare när han pratade med sig själv så han fortsatte med det. Hade han vetat vad som hände i staden han just lämnat hade hans tankar inte varit så lätta.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Lååångläsning del 5

  1. Anna/notonmusic skriver:

    Oj, nu mÃ¥ste jag skynda fram till fortsättningen….! (Jag ligger lite efter i bloggläsandet , tur för mig att jag fÃ¥r fortsättningen pÃ¥ direkten!)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *