Och här kommer andra delen…

På nattduksbordet låg det ett par glasögon. Jag satte på mig dom. Nu blev allt mycket klarare. Jag fick någon konstig flash back att jag hade sett mannen tidigare. Kom bara inte på var och när. Jag drog ihop skärpet och tittade på den lila morgonrocken. En fasansfull färg. Hur kunde någon köpa ett sånt här plagg?
”Hur mår du egentligen Anna?” Varelsen kom och satte sig bredvid mig på sängen och jag kände mig äcklad av hans närvaro. Det kröp i hela kroppen och när han lade sin arm om mina axlar drog jag mig undan.
”Låt bli mig, jag känner inte igen dig.” Jag såg mig omkring i rummet och letade febrilt efter något som jag skulle känna igen. Jag fann ingenting. De två tavlor som satt på väggen var fulla av konstiga streck och i färger jag avskydde. Lila faktiskt. Gardinerna var ersatta av bruna tjocka persienner och det fanns inga blommor i fönstret.
Varelsen hade nu satt sig på den rangliga köksstolen och drack ett glas vatten som stått på bordet. Jag kände att min nackspärr blev värre. Jag skulle precis stänga balkongdörren när en kvinna i vita kläder stormade in i rummet.
Jag ryggade tillbaka när jag såg hennes munskydd och den stora sprutan i handen. När två manliga läkare tryckt ner varelsen på golvet och gett honom en injektion kom en tredje man in med en säng på hjul som de lade honom på.
”Tänk att han jämt ska smita in till patienterna. Det är bedrövligt.” Den kvinnliga sköterskan tittade på mannen när den siste läkaren rullade ut båren.
”Och du då Helena? Har du sovit gott inatt? Eller har han stört dig?”
Hon tittade på mig som om jag var schizofren. Helena? Vad menade hon med det? Jag hette inte Helena. Jag hette ju Anna.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Och här kommer andra delen…

  1. Eva Karlsson skriver:

    Pust, sådan tur att han inte var din man Helena. Eller Anna. Eller Pia.

  2. Pia Widlund skriver:

    Ehh, heter jag Pia??? Ehh….

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *