Novell del 2

”Jaha, jaså har du fått förhinder den här helgen också? Vad synd. Men vi ses imorgon eftermiddag eller? Nehej. Ja, gör det. Jag ringer när jag kommer hem. Kram, kram.” Sandra stirrade på telefonen och såg bilden på Tomas. Hon tittade på sin väninna som tog det sista av sin cola. Carina hade fått kontakt med servitrisen som precis levererat notan.

”Ja, det kanske är dags att betala?” Carina plockade fram sitt VISA-kort och kollade notan.

”Du, jag måste fråga en sak. Kan du kolla? Det här är Tomas. Min kille.” Sandra höll fram sin mobil och visade Carina bilden. Hon såg väninnans ansiktsfärg sakta blekna när hon visade bild efter bild på Tomas och henne. Hon visade fler bilder. På bilen, på stugan i viken, och på hans fina lägenhet.

Carina tyckte att han såg lite smal ut på bilderna men det kanske bara var dåligt ljus. Håret såg kortare ut men det kunde inte vara någon annan än Anders. Vad betydde detta? Hade de dejtat samma kille utan att veta om det?

Tystnaden som följde blev både pinsam och smärtsam. Det var som att luften hade gått ur dem. Efter några sekunder, som kändes som minuter började Carina ta till orda.

”Men det där är ju Anders, min kille.”

”Nej, det är Tomas. Och han är min.” Sandra spottade ut orden i vredesmod.

”Den jäveln, vilken skitstövel. Hur kan han bara?” Carina knöt näven och önskade att hon hade den runt hans hals.

”Nu förstår jag varför han var upptagen i helgen.” Sandras ögon tårades och hon tittade på Carina som nu var högröd i ansiktet. ”Du, du… Du ska då alltid förstöra allting. Fan för dig. Jag får aldrig vara lycklig.”

”Men vad menar du? Det är inte mitt fel att…” Carina stirrade på väninnan med rynkad panna. Hon visste att Sandra haft otur med killar fler gånger, och nu detta…

”Kommer du ihåg Lasse i plugget? Han gjorde slut med mig för att börja träffa dig.”

”Vi träffades en gång, sen slutade han höra av sig. Han sa att han fortfarande var kär i dig.” Carina försökte försvara sig så gott det gick.

”Är det sant?”

”Det är väl inte jag som har gjort fel, jag kunde inte veta att han träffade dig också.” Hon reste sig, slet tag i sin väska och jacka och gick ut från restaurangen. Klackarna hamrade i golvet och restaurangpersonalen stirrade.

”Stanna Carina, stanna. Jag menade inte…” När Sandra kom ifatt henne hade hon redan hunnit ut på trappan och höll på att ta på sig jackan. Sandra tvärstannade bakom henne och råkade trampa snett på några hala löv som smyckade trappan utanför restaurangen. Hon fick tag i Carinas jackärm och sekunden efter låg de båda två nedanför trappan och flaxade med armarna. Ett äldre par med rullatorer tittade förvånat på det, enligt dem, överförfriska de paret. De skakade på huvudet och rullade vidare i sakta mak.

När Sandra kom till sans tittade hon på sina nya byxor om det nu blivit en lång reva på vid knät. Hon suckade djupt. Carina visste inte hur Sandra kulle reagera men när hon hörde väninnans porlande skratt föll hon in i det. Gammal vänskap betydde mer än en skitstövel till kille. När de hjälpt varandra upp från trappan och borstat av sig blev de stående en stund. Sandra tittade på Carina och gav henne en kram.

”Förlåt, det är ju inte ditt fel att vi träffat på samma idiot.”

”Nej, det är väl inte det.”
”Du är en av mina bästa kompisar sedan den tiden. Ingen kille får komma emellan.

Speciellt inte en idiot.”

”Jag håller med. Du förresten, vad tror du om att betala notan?”

”Eller om vi ska ta en kopp kaffe. Jag har fått en idé. Kom.” Sandra log ett snett leende och ignorerade de blickar som kom från servitrisen när de kom in. ”Två kaffe, tack.” Beställningen kom i förbifarten till den förvånade servitrisen. Sedan gick hon mot bordet som nu var avplockat.

”Vad har du för idé? Vad tänker du göra?” Carina småsprang in och slog sig ner med en duns.

”Så här ska vi göra.”

Sandra var hämndlysten och ögonen lyste av ilska. När de gick ifrån restaurangen hade de bestämt sig för att vänta på den schizofrena casanovan tillsammans dagen därpå. Det skulle bli hans livs överraskning och sen skulle nog hans chanser att hitta en tjej i deras stad vara tillända.

Dagen efter träffades de i Carinas lägenhet. De småmyste när de gick nerför trappan och ställde sig för att vänta på trottoaren. Klockan fem skulle Anders komma. De hann inte stå där mer än ett par minuter innan en svart BMW visade sig i korsningen en bit bort.

”Ska vi verkligen göra det här?” Carina började backa in mot porten.

”Lägg av, du ska inte låta någon kille göra som han vill med dig. Den skitstöveln ska få vad han tål. Vi ska sätta honom på plats helt enkelt.” Sandra var taggad till tusen.

”Ok. Nu kommer han snart. Vad ska vi säga då?”

”Jag går in i porten så länge, du spelar bara med. Efter en stund kommer jag ut och sen får vi se ett av världens mest förvånade ansikten.” Sandra log med hela ansiktet och hennes säkerhet smittade av sig på Carina.

När bilen saktade in vid trottoarkanten där Carina stod, såg hon att det satt en kille i baksätet. Konstigt, vem kunde det vara? Tog han med sig kompisar på romantiska weekendar? Anders klev ur bilen och gav Carina en kram och precis när hon skulle fråga vem han hade med sig kom Sandra fram ur porten. Men hon hann inte säga någon förrän Anders tog till orda.

”Hej, tog du med dig din kompis?” Anders log med hela ansiktet mot Carina och såg till tjejernas förvåning alldeles lugn ut. ”Vilken tur att jag tog med brorsan då. Det här är Tomas. Vi är tvillingar.”

Slut