Närmare än du tror – En kortnovell 6

Förbannade internet, tänkte hon när hon stängde programmet. Att hitta någon via nätet som var någorlunda seriös och såg skaplig ut var lika lätt som att hitta hår på en flintskalle. När hon slog ihop den lilla bärbara var det så att Voffy hoppade till. Sucken när hon reste sig var lika djup som ett slukhål och när hon dessutom märkte att kaffet var slut var det enda hon orkade göra att slänga sig i soffan. Voffy kom och viftade på svansen och försökte muntra upp henne. Det lyckades sådär.

Hon hade varit ute på flera olika dejtingsajter det senaste året utan att ens känna att hon var i närheten av något. Modet sjönk gradvis varje gång hon snuddade en tangent. Dom utan skägg, visade sig ha skägg, dom som sa att dom hade jobb var arbetslösa och dom som varit snygga på fotot såg i princip ut som om dom hade krockat med en truck i verkligheten… Plötsligt kändes det som om hon skulle kunna skriva världens bästa revynummer om hur illa det gick att dejta på nätet.

Värst var i alla fall den gången hon tog mod till sig och träffade Leif. Leif, vilken man. Eller ja, man och man. Snarare luffare. När den första rapen kom i restaurangens garderob, bestämde hon sig för att detta inte var mannen hon skulle dela hushållskassan med i framtiden.

När armvetten suttit i några dagar blir det en speciell sunkig doft som man kan göra vad som helst för att glömma att den kan existera. Men när Leif tog av sig jackan blev hon påmind med råge. Dessutom hade CSI glatt sig till vansinne över hur mycket detaljer de skulle kunna hitta under hans naglar om han blev ett lik. Rena partyt på avdelningen.

Skönast var det när hon reste sig upp för att gå på damrummet precis när förrätten serverats. Ännu skönare var det när hon gick direkt till garderoben, hämtade jackan, dissade damrummet och gick hem. Han ringde inget mer.

Nu hade hon blivit så pass kaffesugen att det inte fanns någon återvändo. Jackan på, över gatan till Konsum, lite kanelgifflar och ett paket Gevalia. Hon kunde förnimma den härliga doften redan i kassakön. Precis när hon skulle öppna porten där hon bodde såg hon en stor flyttkartong studsa nerför trappan. Ur den föll en mängd deckare ut som en dålig fontän. Hon gick mot trappan och möttes av en kille som ursäktade sig så mycket. Han såg helt slut ut när han började plocka upp böckerna och hon böjde sig ner för att hjälpa honom. De krockade, skrattade och log. Det var bara sex lägenheter i trappuppgången och han skulle bo, vägg i vägg med henne.

När de en timma senare satt hemma vid hennes köksbord och fikade och pratade deckare, var datorn inställd i bokhyllan. Den var redan dammig.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *