Sol igen – en kortnovell 5

Då var det fredag igen. Veckans värsta dag. Hela två dagar till måndag. Lena rös i hela kroppen och om hon kände efter ordentligt kunde hon förnimma ett litet dunkande i huvudet. Ett sådant dunkande som andra hade på lördagsmorgonen. På hennes arbetsplats fanns det inte någon chans att jobba extra. När alla papper var i ordning på fredagseftermiddagen pustade de flest ut i lunchrummet med lite fikabröd. Sedan var det dags att gå hem med ett leende på läpparna, ju fortare desto bättre. De färgglada påsarna från systemet stod som dominobrickor i kapprummet och bara väntade på att få falla ihop och bli innehållslösa.

Lena var den enda som inte drack. Den enda som inte ville gå ut på krogen. Den enda som var tråkig. Hennes hår var alltid stramt uppsatt i en knut och glasögonen vilade på näsan. Linserna hade skavt när hon provade dem och sen hade hon liksom bara fortsatt med glasögon. Även om bågarna var i äldsta laget.

När hon stod i kassan på Konsum med matkorgen framför sig grimaserade hon lätt. Fläskfilé och färdig sås hade hon livnärt sig på de senaste fredagarna. Festlig festfilé. Med torr klyftpotatis i ugnen. Med skal på. Det stod henne upp i halsen. Att äta i ensamhet. Precis när hon tänkte lyfta korgen och gå bort mot köttdisken för att byta ut filén mot något annat var det hennes tur. Vilken otur.

När hon betalat och kom ut från affären hade det börjat regna. Hösten kom tidigt och hon drog jackan tätare om sig. När hon drog upp kapuschongen fastnade den i hårknuten och bandet som den satt fast med lossnade. Hon skakade på huvudet och drog bort några hårstrån från axeln. Regnet gjorde glasögonen obrukbara och när hon tog av sig dem var hon nära att bli överkörd av en stor svart bil som kom in på parkeringen.

Plötsligt vevar mannen ner rutan och ropar hennes namn. Det blöta stripiga håret ligger klistrat över hela ansiktet och hon går med försiktiga steg mot bilen. Hon blir röd i ansiktet och börjar stamma när hon hälsar på Erik, chefen på huvudkontoret. Han ler mot henne och hon blir plötsligt nervös. Vem som helt hade blivit glad och känt sig upprymd men Lena sänker huvudet och börjar dra i håret.

En stund senare, när hon sitter i hans bil, ångar värmen upp och håret torkar. Ännu en stund senare när hon skrivit på anställningsavtalet för den nya tjänsten som tillsatts på huvudkontoret, ler hon plötsligt. För första gången på länge. Håret är torrt, regnet har slutat och hon inser att hon ska äta något annat än fläskfilé ikväll. Och hon ska inte göra det ensam.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *