Närmare än du tror – en kortnovell 3

På avstånd var det ok. Men inte nära. Absolut inte nära. Man kunde aldrig veta var deras åtta långa ben tog vägen. Dom tog sig fram fort och kunde vända ännu snabbare. Men att läsa om dom var ok. Boken var en riktig bladvändare. Teet i koppen hade blivit kallt för länge sen och frallans ost såg inte längre delikat ut. Den var torr även i hålen.

När det plingade i dörren tittade hon upp och såg två unga tjejer komma in mer varsin kaffekopp. De slog sig ner under ivrigt sms:ande och pratade nästan inte med varandra under den stund de satt där med böjda huvuden. Visste man inte att de stirrade in i sina mobiler kunde man få för sig att de sov. Hon kände att hon var torr i munnen och ville egentligen ha lite varmt te men släppte inte boken med blicken.

Grottan där bokens huvudperson befann sig var inte speciellt hög i taket men han kunde ta sig fram upprätt. Han var fast besluten att hitta den sedan länge gömda sjörövarskatten. I hans slitna kläder och scarf runt huvudet beskrevs han som en Robinson-figur. Minimalt underhudsfett och revben som man lätt kunde räkna. Nyckelbenen stod ut och hans armbågar var sylvassa. Kurret i hans mage överröstade stenarna som rörde på sig när han snabbt tog sig fram mot grottans mitt. Spindlarna och de övriga småkrypen gjorde plötsligt att grottgången kändes mindre och när hon såg vyn framför sig började det klia på ryggen och på armen och på foten och… Nej, nu fick hon skärpa sig.

Ritch! Han skrapade sin arm mot grottans vägg och där skjortan slitits upp framträdde snabbt en klarröd färg. Han grinade illa och såg att armen började bli svart runt såret. Blodet ändrade nyans och blev med ens mörkare och det dök upp en spindel i såret.

Hon tryckte sig mot ryggstödet och spärrade upp ögonen. Varför hade hon köpt den här boken? När hans arm lossnade och föll i grottans golv med en duns kände hon hur saliven samlades i munnen och spyan landade som en pizzabotten på cafébordet. Sen svartnade allt.

Det var kallt och det kliade i ansiktet. En sten trängde in i handen när hon försökte resa på sig och blodet trängde fram lika snabbt som en kö till glasskiosken. När hon slitit bort spindelväven framför ögonen såg hon en hel armé av spindlar som hade börjat sin frammarsch mot henne. När hon lyckats sätta sig upp såg hon att handen hade lossnat och att en var lika svart som den grotta hon befann sig i.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *