Vad är jag rädd för – egentligen?

Nu har jag suttit en stund och fnulat och tänkt lite pÃ¥ skräcknovellen jag försöker knÃ¥pa ihop. Det gÃ¥r katastrofdÃ¥ligt. Nu är det bevisat - skräck inte är min grej. Jag tänkte pÃ¥ vad jag själv blir rädd av och det jag kom fram till var… ingenting. Jag sÃ¥g Exorcisten i helgen och somnade in fint medan det gröna sprutade och sängen skakade.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOaaaaaaahhh

Tycker inte ens att bilderna från CSI är äckliga när man får se hur dom skär och kollar skottvinklar i kropparna på löpande band. Hmm, är det något fel på mig?

Det kanske är andra saker som skrämmer mig. Att känna mig ensam, att vara otillräcklig, att inte kunna skriva över huvud taget, att inte vara älskad, att inte få vara med, att bli sist, att bli bortglömd.

Det kanske är om det jag ska skriva istället?

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Vad är jag rädd för – egentligen?

  1. Eva skriver:

    Ha ha, jag satt just och påbörjade ett brev till en person som älskar skräck för att ställa några frågor till ett kommande inlägg om att jag inte vågar se och läsa skräck. Gränsen går vid Amanda Hellberg och det är nästan för mycket. Har bara sett en minut av Excorcisten. Lyckos dig som kan somna lugnt och fint.
    Ja, man får skriva om sådant som man är rädd för. Eller hyser annan stark känsla inför. Känner man inget engagemang själv lär inte läsaren göra det heller.

  2. Pia Widlund skriver:

    Det är helt rätt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *