Under min paraplykant

OLYMPUS DIGITAL CAMERARegnet det bara öser ner. Vi fick ha ganska sparsmakad rekvisita idag och det blir svÃ¥rt bÃ¥de att skÃ¥despela och regissera. Drick ur glaset som inte finns. Sitt pÃ¥ den blöta stolen, dra undan gardinerna som ligger i logen…

OLYMPUS DIGITAL CAMERAHär är i alla fall hela gänget pÃ¥ den plommonlila väggen Kom ner till Djulö och gissa vem som är mördaren…

OLYMPUS DIGITAL CAMERAInga höga klackar här, praktiska gummistövlar i slasket…

OLYMPUS DIGITAL CAMERABra ljud har vi i alla fall med hjälp av Dizzy Duck. Jenny & Alfred kunde däremot inte trolla fram nÃ¥gon blÃ¥ himmel…

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPaus, dags att fylla pÃ¥ kaffet som nu bestÃ¥r av lika mycket regnvatten som kaffe…

Imorgon onsdag, ska vi ha generalrepetition. En handfull människor kommer och jag är så himla nyfiken på om de gissar rätt på vem mördaren är. Alla har ju alibin, men ett är falskt. Nu längtar vi verkligen efter publiken. Sista repen har fyllts av regn och ganska sparsmakade genomgångar. Jag börjar tycka att föreställningen är färdig. Det kan vara små detaljer som man petar i men inga stora ändringar.

När sen premiären kommer, blir det dags för mig att lämna min familj. Familjen Råttfällan. Vi har träffats minst ett par gånger i veckan sen mars och tragglat repliker, kollat kläder, bestämt rekvisita, repat sånger, tagit om, ändrat, druckit kaffe, sufflerat, druckit ännu mer kaffe och slitit som bara den för att få ihop denna Agatha Christie-pjäs. Vi har sakta men säkert mejslat fram de skruvade karaktärer som en efter en kommer till hotellet Monkswell Manor. En del har planerat sin resa dit, andra kommer av en slump.

Någon kommer att bli mördad, frågan är vem?

Någon kommer att mörda, frågan är vem?

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *